Pannkakshjärtan i en varm rykande trave. Vita små ångpuffar som blandas med glittret från de tända ljusen. Rummen badar i änglavitt ljus, mina fötter är bara och munnen nykysst. Lilla hjärtat ligger på pappas sovvarma axel, stora hjärtat ska snart bli kramväckt av det lilla.
Godmorgon septemberlördag!
Kärlek S
Och så träffar jag systern till mannen med carpe diem inristat på sin kropp. En vacker själ som kom med värme, klokhet och energi. Latten var skummande len och kakan alldeles sådär perfekt sötkrämig. Sommaren kom och omfamnade, tid och rum försvann och sedan bar kärleksfulla steg mig till mina högt älskade. Gungor upp till solen, skratt och blöta pussar.
Livet!
Ljus och värme.
Får nog ta reda på vad som händer i mitt hus – denna vy har jag utanför mitt fönster just nu. Lite ögongodis och spännande. 🙂
Kram mormor!
Vilken vecka som snart ligger bakom oss. Det har varit ömsom sol och ömsom regn men igår blev det riktigt fint. Fördelen med lite sämre väder är att jag får mycket gjort – när solen skiner gäller det att ta tillvara på tillfället och bara gilla läget.
Igår kväll avslutade jag dagen med en underbar runda, tillsammans med en väninna, på Allerums Golfklubb. Hon spelar i en helt annan division men gav mig en sådan inspiration så det blev en morgonrunda idag också. Tack för inspirationen!
I eftermiddag blev det en promenad till havet och där inmundigade Juni, Sophie och jag en lättare måltid i väntan på att Albin skulle ansluta. På stranden mötte vi en fd arbetskamrat till mig med, jag lovar, den största hund jag någonsin har sett men den var väldigt fin. Min känsla för hundar är ju som den är så jag stod på behörigt avstånd och pratade med henne. Juni tågade glatt fram till hunden och sa heeej – och Sophie viskade att jag inte ska visa rädsla inför Juni. Det är ju rätt så det gäller att kunna spela teater och spela oberörd – hur jag lyckades ska nog inte jag svara på.
På söndag blir det födelsedagskalas och då kommer alla tre tjejerna med familjer – så roligt att träffas alla. Efter det blir det Småland ett par dagar och lite praktiska saker som ska göras.
Ikväll har jag fixat till balkongen och planterat pelargoner och lagt på en mjuk matta nu är det bara grillen som saknas. Härlig känsla!
Önskar er en fin helg!
Kram mormor!
Och fredagsblomman handlade vi på vägen hem, min stjärna och jag, efter lunch, lek, kaffe och kaka. Finfredag!
Och vi rullade oss i gräset och pussades samtidigt!
Oh, så vackert det är. Familj. Höra ihop. Samma. Alltid. Och just igår fick det vara sådär alldeles vackert kvällen lång när en älskad syster och en älskad systerson kom med kärlek och ljus. Juni var förtjust, och som alltid förtjusande, vi åt banankaka och glass och dansade och skrattade och tyckte om. Så väldans väldans fint.
Tack!
Äntligen fick jag göra det, i mogen ålder alltså, hoppa i vattenpölar och hoppa på alla brunnslock på väg till affären med Juni. Ligga på knä och titta ner i alla källarfönster – kan bara säga att jag älskade det minst lika mycket som Juni. Vi skrattade så det ekade mellan husen och jag såg nog att” tågaborgsdamerna” log lite i mjugg. Det var nog välbehövligt för dem. Väl i affären blev det såklart lite mer än vad jag hade tänkt – en plockar i och en ur och det är ju bara en som kan vinna men jag tycker vår deal blev bra till slut. Sedan ska varorna packas noga enligt konstens alla regler men så bra det blev.
Efter detta lilla äventyr blev det mest lek på gården. Favorit nu är att gömma sig bland buskarna och sparka boll. Vi avslutade vår stund med att plocka fina små vita blommor till mamman som var full av längtan efter Juni när vi kom hem igen. En fin stund tillsammans och det bästa av allt var att jag äntligen fick ta fram barnet i mig och bara njuta av det. Ser redan framemot nästa gång.
Kram mormor!
Mormor och hennes lilla älskade Junibagge ville gå och ”hannla” alldeles ensamma idag. Så de gick. Hand i hand. Och handlade gott till Juni. Jag dukade fram tisdagsfika för tre, satte på kaffet, hällde upp blåa och röda bär i en glad skål, och saknade. Saknade direkt. Jag gör det. Jag fungerar så. Jag vill helst ha min lilla flicka mot hjärtat och hennes lilla barr under näsan för jämnan. Men så är det ju inte. Även om det är så det känns. I hjärtat, som säger dunkdunk. Hon säger så, min lilla, och lägger handen mot mitt bröst. Dunkdunk, mamma! En gång hörde hon det på insidan. Våra hjärtan i samma kropp.
Alltid.
I tanken idag.
