Den där kärleken som är så stark så det blommar i bröstet. Som en ångande het sommarsol i hjärtat, som ett sprakande färgfyverkeri i sinnet.
Ja, men ni vet!
Genom eld och vatten och genom livet. Alltid, för alltid, sammanknutna i själen. All tid.
Hon. Min älskade dotter. Han. Min älskade man. De tillsammans får mig svävande lätt och alldeles tungt och fast förankrad i jord och verklighet. På samma gång. Jag vet min väg nu. Min varma mjuka lycka.
Det kallas visst kärlek.
Du sprider solsken och kärlek finaste Sophie