På sniskan

Det var en sådan där dag igår. En sådan luring till dag som jag är så förskonad ifrån. Vaknade alldeles snett efter trassliga drömmar som liksom drog och slet i hjärtat hela morgonen. Stor saknad av min Abbe vällde över mig och min kärlek till den vackre mannen med guldfräknar på muskulösa axlar bara bubblar. Liksom porlar som sockerdricka i venerna. Precis som kärleken till vårt guldsocker, vårt lilla liv. Vår sommarstjärna. Ibland, ni vet, blir känslorna så översvallande påtagliga och sylvassa i konturerna att de liksom svämmar över. Och då är det skönt med mammakram, hamburgare i solens värme och, allra ljuvligast, min Juni! Vi tillbringade vår tisdag på Fredriksdal bland hästar, hinkar, matsäck och grisar. Allt i Junibaggens takt. Lugnt och rofyllt samlade vi stenar och grävde i jorden och öppnade grindar. Och fick kärlek i luren från vår Pappa Dadda. I eftermiddagssolen gick vi hem, lagade torskmiddag, ritade och kramades med mormor natten lång. Så jävla fint!

 

Och Juni sov som en stock med de ljuvligaste små varmfötter på min kudde. Små kringliga lockar i nacken och uppkasat nattlinne. Lenaste händerna under randigt täcke och jag vaknade helt som mig själv till en glittrande lillördag! Stark, nyfiken, glad och med bus i hjärtat. Sådär som 364 dagar om året, ni vet.

 

Let’s go!
image

8 svar på ”På sniskan”

  1. Det är utomordentligt skickligt och svårt att kunna formulera tankar och känslor i ord på det sätt som bara du kan Sophie

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *